Dankeschön! ...eller?

Vad jag har hört innan jag åkte hit är att Berlin är känt för sin öppna och accepterande attityd, vilket jag efter tre veckors erfarenhet fortfarande kan förstå. Det jag däremot inte hade hört innan, är att Berlin också är de hårda människornas stad och ett riktigt u-land när det kommer till artighetsfraser.

Jag som har fått mina största intryck av Tyskland från Ruhr-området trodde att det var standard att folk hälsade en välkommen fram till kassan i affärer med "Bitte schön!", och att man (fritt översatt) beställde mat genom att säga "...och jag skulle gärna vilja ha...", men det är inte riktigt vad man möts av här. Här kommer några grundregler för hur man ska bete sig Berlin (lånade från boken "How to be a Kraut" och igen fritt översatta):

• Hälsa aldrig med "Goddag" eller "hej", det är ett tecken på svaghet.
• Undvik att säga "Bitte" (alltså motsvarande engelskans "please") så ofta det går (det går så gott som alltid).
• Också "tack" är överflödigt. Intelligenta människor kan avläsa tacksamheten ur andras ögon.
• Om du inte vill bli stämplad som vekling, säg aldrig "...och jag skulle gärna vilja ha..." när du beställer mat. Här heter det "...och jag ska ha...".

Förra veckan beställde jag en öl i en bar genom att säga: "Hej! Jag skulle gärna vilja ha en ....., tack! Åhh, tack så mycket" och bröt således mot alla regler på en gång. En utomstående kan säkert i det här läget tro att bertendern blev glad för lite extra artighet, men han verkade uppriktigt sagt bara bli uttråkad under den extrasekunden min beställning tog och tittade surt på mig. Det kommer ta lång tid innan jag vänjer mig...

Sommarlovets slutspurt

Nej, jag ska inte skriva i imperfekt. Det är bara de tyska terminstiderna som är lite underliga. Om två veckor börjar jag skolan på riktigt. Detta ungefär samtidigt som mina vänner i Linköping går in i sin första tentamensperiod och därmed är halvvägs på sin termin.

Innan skolstarten har jag planerat att:

• Välja min kurser (bra idé va?).
• Besöka en gammal bunker från DDR-tiden som skulle användas i händelse av kärnvapenkrig. F.ö. ganska exklusivt eftersom bunkern bara är öppen för allmänheten t.o.m. slutet av oktober då den stängs för gott.
• Få besök av Adam! =)
• Eventuellt göra en utflykt till annan ort i Tyskland.
• Umgås med Nora som börjar sina studier här 6 oktober.

Jag ser fram emot allt! Bättre sommarlov får man leta efter. Längre också (30 maj - 13 oktober slår alla av mig kända rekord).

Min första svenska gäst?

Adam ringde just och förkunnade den fantastiska nyheten att han kanske kommer hit på fredag. Det firar jag genom att publicera en bild på honom och mig från i somras när vi på samma postcykel åkte ned till sjön för att paddla.

Söndagsmat

Suck. Nu har jag just varit och lämnat av Nora på tågstationen. Det känns oundvikligen lite tomt, men min kombo Stefan gör läget lite lättare genom att insistera på att vi måste laga mat tillsammans.

Han är för övrigt en av de roligaste kockar jag träffat. Han berättade redan första dagen när jag flyttade in här att han älskar att laga mat. Däri ligger kanske inget konstigt. Roligt bli det först när Stefans matlagningskunskaper kommer till ytan. Det här har jag hittills lärt Stefan att laga:

1. Ris som man inte kokar i en påse.
2. Pasta.

Just nu sitter han, som ni kan se på bilden här över, i djupa tankar och funderar på vad vi ska laga tillsammans idag.

Fotboll

Jag har kommit på att det kanske är bra att jag förtydligar ett och annat kring mitt fotbollsspeleri. De som känner mig bra verkar undra varför fotbollsskor, fotbolltittande och fotbollslag nämns på flertalet ställen i min blogg. Det hade jag också undrat för tre veckor sedan.

Enda förklaringen jag kan komma med är att jag, vilsen som jag var, första dagen i skolan i all hast lovade bort mig till ett lag med utbytesstudenter. Efter första träningen upptäckte jag sedan att jag faktiskt (till min stora förvåning) kunde få tillräckligt med motion av två timmar fotboll om jag konstant höll mig löpande. Därefter upptäckte jag att jag genom att vara överallt på planen kunde, mitt halvkassa bollssinne till trots, vara till stor nytta. Dessutom tilltalar mig regelbundenheten med två träningar och en match i veckan mycket. Alltså slutsats: fotboll i tyskland är kul!

Ostöverraskning

Haha, jag har hittat en tysk ost med följande näringsvärde/100g:

Kolhydrat: 0g
Fett: 0.5g
Protein: 27g
Kalcium: 200mg

Det fantastiska är att osten också är stört god! Efter min ostupptäckt var jag helt i extas ända fram till dess att jag också upptäckte hur illa osten stank...

Bildfrossa 1 - Mitt rum

Äntligen har jag fått låna en kamera för att ta lite kort till alla nyfikna. Bilderna föreställer:

1. Mitt rum utifrån (jag har balkongen högst upp i mitten).
2. Mitt rum inifrån. Det är alltid lika svårt att fotografera ett rum från insidan...
3. Utsikten över Ebersstrasse som jag bor på sett från min balkong.

I övrigt kan jag berätta att jag har haft en bra dag. På morgonen ganska underhållande tyskaundervisning och nu på kvällen var vi ett litet gäng som tittade på en liten samling med alternativa teatrar.

Något oväntat bra

Tyskakursen jag läser just nu går på ganska hög nivå. Idag förväntades det av oss att vi först skulle hålla en kollektiv diskussion om reklamens betydelse för TV och sedan skulle vi lära oss att på ett professionellt sätt att presentera data ur ett diagram.

- Jonatan får beskriva diagrammet , sade min Lärare Jörg.
- blablablablabladiagramblablabla, sade jag (fast på tyska)
Sedan fortsatte jag med:
- blablabla...och det var de tre dominerande, sedan är det ett "sprung" ner till nästa...
- "Sprung"?, sade Jörg och såg imponerad ut
- "Sprung", upprepade jag igen, nöjd över ordvalet
- "Sprung", sade Jörg en gång till för sig själv och det gick nästan som en susning genom klassrummet när alla insåg hur nöjd Jörg var.

Så här på efterhand är jag väldigt stolt, men kan inte för mitt liv förstå varför "sprung" var så bra. På svenska betyder sprung "hopp" och borde räknas som ett väldigt basalt ord i konkurrens med t.ex. "gehirmwäsche" (hjärntvätt) som också kom upp på lektionen. Ibland har man tur.

Tysk byråkrati - verklighet eller myt?

Verklighet. Det är dessutom extremare än vad jag kunnat tänka mig. Här kommer en jämförelse mellan hur man anmäler sig till en tyskakurs i Linköping och i Berlin:

Linköping: Välj kursen över nätet några månader i förväg, sedan är det bara att gå på första föreläsningen och du är med.

Berlin: Skicka ett mejl till ett kontor för att få emejladressen till kursansvarige. Denna ska sedan mejlas, inte vilken tid som helst utan inom en förutbestämd starkt begränsad tidsperiod. Vilken denna tidsperiod är vet ingen. Man får skicka ett mejl i veckan och se när man får svar. När du har fått svaret är det "bara några detaljer kvar". Du ska först vara i Berlin på en speciell dag och visa dig en vecka före kursstart, sedan ska du betala för din kurs. Den som tror att det är en baggis har fel. Först ska man till kontor nr 1 för att ge bort sina pengar. På grund utav att skolan saknar ett centralt datasystem måste man sedan ta sitt kvitto och bege sig till kontor nr 2 och visa att man har betalat. Så, alles klar som man säger på de här breddgraderna.

Just det. Jag kanske kan få presentera en stor överraskning: Sverige är inte värst i världen med sina köer, faktum är att jag numera vet att jag aldrig ens har sett en riktig kö i Sverige. För att skriva in sig på skolan väntade jag: 30 min på akademisches Auslandsamt, 20 min på campuscenter, 3 tim (!) på Bürgeramt, ytterligare 45 min på akademisches Auslandsamt. Sedan fick jag ett papper på att jag nu var antagen till skolan genom erasmusprogrammet.

Bra, samma sak fick jag veta redan för fyra månader sedan när LiTH hade den stora vänligheten att berätta det för mig i ett mejl.

Från Universitetet till grundskolan

Min tyskarapport som jag skrev igår gav mig läskiga associationer från en tid då det faktiskt var lite svårare att skriva. Mitt tyska ordförråd ligger säkert i nivå med en vanlig tysk 3-4-åring. Jag fick dessutom välja tema på uppsatsen själv och då valde jag att skriva om något så akademiskt som: Bröd!

Inga överraskningar

I Berlin har livet de senaste dagarna flutit på utan överraskningar. Jag har besökt en IMAX (3D-biograf), köpt fotbollskor och umgåtts med Nora. Igår hade vi en riktigt lugn och skön fredagseftermiddag. Vi sov middag fram till 19. Sedan var vi och shoppade fram till 22. Det ligger nämligen ett sjukt stort shoppingområde 5-10 min från min lägenhet. Det var oväntat mysigt att gå i affärer så sent.

Idag tänkte jag inte heller anstränga mig så värst mycket. Skriva lite på en tyskauppsats, läsa lite och kanske lite senare gå ut. Alternativt spela poker med ett gäng finnar. =)

Att lära sig den - nästan - hårda vägen

Berlin sägs vara en av Europas - till ytan - största städer. För att ta sig runt här finns egentligen bara ett praktiskt alternativ - kollektivtrafiken. Generöst nog är denna gratis för studenter, men inte förr än i oktober då den "riktiga" terminen börjar här.

Det var därför en svår fråga för mig om jag fick åka gratis eller inte. Min lägenhetskompis Stefan menade, att så länge jag hade mitt intagningsbesked till universitetet med mig så var allt lugnt. Dock anade jag ugglor i mossen och gissade att detta kunde vara fel. - Strunt samma, sa den ekonomiska sidan av mig. Därför tog jag beslutet att chansa.

Så i fredags hände det att jag blev kontrollerad. Genom att visa mitt intagningsbesked och prata lite engelska verkade det som om jag hade övertalat kontrollanten att allt var okej. Jag fortsatte alltså med mitt tvivelaktigt godkända åkande.

Så idag morse var det dags igen. Två anonymt klädda kontrollanter ville se min biljett. Jag gjorde precis som gången innan, men de bara skakade på sina huvuden. Jag åkte ut från tåget med en varning om att nästa gång blir det 40 euro i böter. I all förvåning så blev jag då mitt generösa jag och köpte en veckobiljett.

På hemvägen från universitetet blev jag kontrollerad - igen - av samma kontrollanter.
- Denna gången har jag i alla fall en biljett, sa jag och visade mitt nyinköpta veckokort.
- Det är inte giltigt, skojade kontrollanten.
- Haha! Skrattade jag.
- Det är inte giltigt, sade kontrollanten igen och jag förstod att det inte var tal om något skoj.
- Man måste stämpla veckokortet innan man åker första gången, berättade kontrollanten.
- Scheiss, var det enda jag fick fram (Scheisse betyder skit, så jag antar att det jag sade betyder något i stil med ski..)
Då började kontrollanterna att skratta åt mig och sade att det var okej, men att jag skulle stämpla efter jag gått av tåget. Det gjorde jag.

Tyskakursens tvärvändning

När jag valde tyskakurs hade jag två valmöjligheter.
1. Köpa en bra tyskakurs för något som kändes som en förmögenhet (typ 10 000 sek).
2. Köpa grisen i säcken och ta den som erbjöds (nästan) gratis från skolan.

Eftersom jag av naturen är ekonomisk (läs snål) valde jag det senare alternativet. Tyvärr resulterade det i att förra veckans tyskaundervisning var helt bortkastad. Min lärarinna behagade komma någonstans mellan 30-45 min sent (en dag kom hon inte över huvud taget) och hade inte ens förberett vad vi skulle göra på lektionerna. Hrm. Jag antar att jag inte behöver beskriva exakt hur mycket jag gillade henne. Det jag vill komma till, som antyds redan i rubriken, är att kursen denna veckan har hämtat sig. Vi har fått en ny lärare och han är kanon! Nu ser jag med hungrig blick fram emot min fortsatta undervisning.

Lugna helger = sköna helger

Den här helgen har hittills passerat precis som jag ville - helt lugnt. Förutom att jag har handlat ett cykellås, löptränat, cyklat lite och storroat mig med att gå i elektronikaffärer har ingenting hänt. Givetvis fanns chansen till party och utgång från flera håll igår, men mitt val föll på tysk television och lite läsande.

Ikväll ska jag dock ut och äta lite med Kristin. Det ska bli trevligt och lite lagom ansträngande.

Språkförbistring ver 1.1

Dags igen.

Jag pratade med två fransoser i torsdags. Den ena presenterade sig som Tibo den andra är min kursare Xavier.

Jag: Tiiboo.
Xavier och Tibo: HAHAHA!
Jag: Tiiboo?
Xavier och Tibo: HAHAHA!
Xavier (fast på tyska): Det låter som du säger "Tu es beau" vilket betyder "du är vacker" på franska.
Jag: Tibå?
Xavier och Tibo: HAHAHA!

Jag lyckades aldrig tillfredställa fransmännen genom att säga "Tibo" på rätt sätt. Kul att inte ens kunna uttala ett franskt namn rätt efter sex års franskastudier. Tur att jag satsade på tyskan.

Språkförbistring ver 1.0

Haha

Språkförbistring mellan mig och min kombo Stefan:

Stefan: Jonatan. How do you say "buy" in Swedish?
Jag: "Köpa"
Stefan: Okay. I'm leaving now. Köpa!

Tre sekunder senare insåg jag hur fel det hade blivit. Han menade naturligtvis "bye" och inte "buy". Efter det låg jag som vikt av skratt ensam i lägenheten och kunde inte få bilden ur huvudet på Stefan när han självsäkert ropade "KÖPA!" i samma ögonblick som han gick ut genom dörren. Mycket lustigt.

Knappa tre veckors erfarenhet

I västra Berlin lyser solen in i mitt stora och numera välstädade rum. Hade det inte varit för den öppna balkongdörren skulle lugnet härska i mitt nya hem, men istället så låter det som om jag sitter på autobahn och skriver.

Det är nu två och en halv vecka sedan jag satte mig på planet ner mot Frankfurt Hahn för att få lite kvalitetstid med min kära Nora innan det var dags för drabbning. Det var en lång och krokig resa med många timmar i bil, flyg, buss och bil igen. Som tur var överlevde jag med ganska god marginal och hamnade till slut i det numera för mig välkända Velbert. Tiden hos Nora var förutom underbar också livsviktig för att på riktigt sparka igång min ett år unga tyska.

En kort resumé av mina knappa två veckor i Velbert:
- Jag och Nora löptränade för första gången tillsammans.
- Vi var tillsammans med Noras syster Jana med pojkvän och klättrade i en höghöjdsbana. Fantastiskt roligt ända tills vi blev fast i ett träd 12 meter över marken på grund av en kille, som i ett försök att spela cool, fastnat i en vajer mellan två träd och på så vis lyckats blockera hela banan.
- Vi firade Noras pappa Norberts 50:onde födelsedag. Både på hemmaplan med pannkakstårta, och i stort festsammanhang med Noras släkt. Höjdpunkten på Norberts 50-årskalas var när jag fick instruera 40 glada tyskar hur man sjunger "Ja må han leva" i microfon, en uppgift som jag på förhand var lyckligt oventande om att jag skulle få.
- Nora bestämde sig i sista sekunden för att studera i Berlin, vilket tack vare tysk byråkrati ledde till att vi blev tvungna att sätta oss i en bil och göra en 110 mil lång roadtripp dit. Väldigt praktiskt eftersom jag kunde passa på att köra ner alla mina saker så jag slapp ta dem på tåget.
- Jag var på mitt första kyrkmöte utomhus och hörde Noras mamma sjunga och spela i ett band. det var roligt, men som synd var hann jag aldrig, p.g.a. ovanstående coola kille från höghöjdsbanan, se när Noras pappa och bror spelade.

Så i söndags var det dags för mig att lämna det tätbefolkade Rohr-området för att resa österut. På Haubtbahnhof (järnvägsstationen) blev jag direkt välkomnad av min himla trevliga "buddy" Kristin som jag blivit tilldelad via universitetet. Efter en kort sväng till min lägenhet för att dumpa saker så tog hon och min ena kombo Stefan ut mig på rundvisning i Berlin till sent på natten.

I måndags började min tyskakurs. Efter att ha gjort ett einstufungstest (ja, precis som det låter in-stuvnings-prov) blev alla utbytesstudenter som sökt intensivkursen i tyska indelade i sex grupper. Jag hamnade till min stora stolthet och förvåning i den mest avancerade. Kursen är så här långt riktigt dålig. Synd men sant. Jag har inte lärt mig någonting. Dock så är min grupp på ca 30 personer väldigt bra och vi kommuniserar med varandra på endast tyska. Därigenom har jag därför den senaste veckan lärt mig mycket. Inte minst att våga prata.

I måndags kväll gick vi i tyskagruppen ut tillsammans i Kreuzberg/Friedrichshein som är de riktiga inne-stadsdelarna för ungdomar i Berlin. I tisdags kväll förvånade jag mig själv genom att ansluta mig till ett fotbollslag, i onsdags satt jag bänkad framför TV:n när Finland storspelade mot Tyskland och i torsdags fortsatte fotbollsyran med ytterligare en träning. Himla kul med fotboll för övrigt. I går var det återigen dags att gå ut tillsammans, denna gången i Prenzlauer berg. Tyskagruppen har alltså direkt halkat in i den sjuka erasmus-sammanhållningen. Det gör dock inte så mycket eftersom vi nästan bara pratar tyska med varandra.

I övrigt så har jag på min lediga onsdag blivit runtvisad i östberlin som det ser ut på dagen av Kristin. En gyllene möjlighet för mig att öva på min tyska. Hon har dessutom gjort en utbytestermin på KTH, så vi kunde föra något så åtråvärt som tandemdiskussioner. Himla bra!

Okej, jag vet. Nu blev det här inlägget snäppet för långt. I fortsättningen ska jag försöka att hålla mig lite kortare.

Summan av kardemumman är i alla fall att allt så här långt är grymt bra!

På återhörande (nej, jag har inte heller hört någon säga så förut men mina svenskafärdigheter är klart störda av att jag tvingas prata tyska här, så jag får)