Att lära sig den - nästan - hårda vägen

Berlin sägs vara en av Europas - till ytan - största städer. För att ta sig runt här finns egentligen bara ett praktiskt alternativ - kollektivtrafiken. Generöst nog är denna gratis för studenter, men inte förr än i oktober då den "riktiga" terminen börjar här.

Det var därför en svår fråga för mig om jag fick åka gratis eller inte. Min lägenhetskompis Stefan menade, att så länge jag hade mitt intagningsbesked till universitetet med mig så var allt lugnt. Dock anade jag ugglor i mossen och gissade att detta kunde vara fel. - Strunt samma, sa den ekonomiska sidan av mig. Därför tog jag beslutet att chansa.

Så i fredags hände det att jag blev kontrollerad. Genom att visa mitt intagningsbesked och prata lite engelska verkade det som om jag hade övertalat kontrollanten att allt var okej. Jag fortsatte alltså med mitt tvivelaktigt godkända åkande.

Så idag morse var det dags igen. Två anonymt klädda kontrollanter ville se min biljett. Jag gjorde precis som gången innan, men de bara skakade på sina huvuden. Jag åkte ut från tåget med en varning om att nästa gång blir det 40 euro i böter. I all förvåning så blev jag då mitt generösa jag och köpte en veckobiljett.

På hemvägen från universitetet blev jag kontrollerad - igen - av samma kontrollanter.
- Denna gången har jag i alla fall en biljett, sa jag och visade mitt nyinköpta veckokort.
- Det är inte giltigt, skojade kontrollanten.
- Haha! Skrattade jag.
- Det är inte giltigt, sade kontrollanten igen och jag förstod att det inte var tal om något skoj.
- Man måste stämpla veckokortet innan man åker första gången, berättade kontrollanten.
- Scheiss, var det enda jag fick fram (Scheisse betyder skit, så jag antar att det jag sade betyder något i stil med ski..)
Då började kontrollanterna att skratta åt mig och sade att det var okej, men att jag skulle stämpla efter jag gått av tåget. Det gjorde jag.