Tysk byråkrati - verklighet eller myt?

Verklighet. Det är dessutom extremare än vad jag kunnat tänka mig. Här kommer en jämförelse mellan hur man anmäler sig till en tyskakurs i Linköping och i Berlin:

Linköping: Välj kursen över nätet några månader i förväg, sedan är det bara att gå på första föreläsningen och du är med.

Berlin: Skicka ett mejl till ett kontor för att få emejladressen till kursansvarige. Denna ska sedan mejlas, inte vilken tid som helst utan inom en förutbestämd starkt begränsad tidsperiod. Vilken denna tidsperiod är vet ingen. Man får skicka ett mejl i veckan och se när man får svar. När du har fått svaret är det "bara några detaljer kvar". Du ska först vara i Berlin på en speciell dag och visa dig en vecka före kursstart, sedan ska du betala för din kurs. Den som tror att det är en baggis har fel. Först ska man till kontor nr 1 för att ge bort sina pengar. På grund utav att skolan saknar ett centralt datasystem måste man sedan ta sitt kvitto och bege sig till kontor nr 2 och visa att man har betalat. Så, alles klar som man säger på de här breddgraderna.

Just det. Jag kanske kan få presentera en stor överraskning: Sverige är inte värst i världen med sina köer, faktum är att jag numera vet att jag aldrig ens har sett en riktig kö i Sverige. För att skriva in sig på skolan väntade jag: 30 min på akademisches Auslandsamt, 20 min på campuscenter, 3 tim (!) på Bürgeramt, ytterligare 45 min på akademisches Auslandsamt. Sedan fick jag ett papper på att jag nu var antagen till skolan genom erasmusprogrammet.

Bra, samma sak fick jag veta redan för fyra månader sedan när LiTH hade den stora vänligheten att berätta det för mig i ett mejl.